Blandade intryck

Blandat från resan

Förutom de studiebesök vi gör blir det en massa intryck från det här stora landet som inte hamnar i dagboken. Här kommer lite bilder.

 Vi har blivit hjärtligt välkomnade överallt, speciellt i områden med svenska rötter. Här i hissen på hotellet i Omaha.

Bland vardagliga saker som skiljer; badkarskranen. Ibland ska man dra ut kranen hårt ibland bara vrida, men oftast får man en kall dusch innan varmvattnet kommer till duschen.

Sängarna är breda och frukosten frikostig.

Vi har haft dagar med högsommarvärme, men hösten är här. I Chicago känns det att vintern är på väg.

På fredag är det Halloween. Trädgårdar är dekorerade med pumpor, hängda dockor, spindelnät och gravstenar. Hua.

Vintern är på väg och det kan tydligen bli en del snö här.

Kemlagret var stort på en av de besökta gårdarna. Men gården var stor den också. Det mesta är ju stort här.

Vanlig syn längs vägen.

  

Rekordskörd. Både majs och soja har gett ca 20 % mer än genomsnittligt. 

Stora maskiner intresserar damerna.

En del använder mindre maskiner. Amishfolket tar det lugnare på vägen.

Tisdag den 28 oktober

Bloomington - Chicago

För de morgontidiga blev det besök hos maskinförsäljare den här morgonen. I kall blåst vandrade ungefär halva gänget runt och tittade på uppställda maskiner samt kvävetankar för uthyrning. När alla var samlade igen for vi till staden Pontiac och blev välkomnade av borgmästaren och guidade runt staden innan vi fick titta närmare på museer och staden. Pontiac ligger på Route 66 och museet om denna mytomspunna väg var välfyllt. Konstnären Bob Waldmeier som bodde och levde längs Route 66 har gjort en hel massa väggmålningar i staden och hans egenbyggda husbil finns att se utanför museet.

Välskyltad Route 66

Gatumålning

Bobs buss och hem

Efter lunch åkte vi till Prairie cooperative utanför Pontiac. Prairie coop är en kooperativ spannmålshandel och anläggningen vi var på visade sig vara en av världens 25 största siloanläggningar. Man hade nu klarat av ca 75% av skörden. Eftersom priserna har sjunkit drastiskt efter en hel fantastisk odlingssäsong vill man helst skörda med så låga vattenhalter som möjligt. Enbart majs och soja hanterar i anläggningen. Lantbrukarna kan leverera och få betalt vid skörd eller kontraktera priser för kommande skörd. Kooperativet säkrar alla priser mot börsen, men handlar enbart med fysisk vara. På senare år har man börjat med andelsägande i kooperativet, som återbetalas endast om man slutar som lantbrukare. Man har inte mottagningsplikt och lantbrukarna har inte heller leveransskyldighet förutom om man har kontrakt förstås. Kooperativet anser sig vara lokalt och har tio olika anläggningar. Vi tittade även på invägning, provtagning, lossning och utvägning. Från invägning tar det ca 7 minuter till lastbilen kan lämna anläggningen. Nästan alla bilar och vagnar lossas genom botten och det ger en snabb lossning med mindre damning och spill. Under en bra dag har man 150 -200 ekipage som lossas. Som många andra spannmålsanläggningar ligger även denna intill järnvägen. För 20 år sedan exporterades nästan allt, nu man skickar iväg majsen och sojabönan söder och västerut där djuren finns.

Prairie coop spannmålsanläggning

Två torkar och många silos

Vi for sedan vidare mot Chicago där vi ska tillbringa två dagar innan vi reser hem. Det ska nog gå att fylla de dagarna!

På Route 66

Chicago

Måndag 27 oktober

Häftiga maskiner på vägen och i luften

När vi åkte över Mississippi i St Louis kom vi tillbaka till staten Illinois och följde delvis Route 66. Kaffe tog vi på stående fot, för här vill man inte sitta, det fanns så mycket roliga bilar att se på hos Country Classic Cars i Staunton. Ännu har vi inte hört om någon gjorde affär...

 Kalle Anka har slutat köra bil

 Bil som stångar sig fram

Blev det affär?

Lagom till lunchtid anlände vi med bussen till en ”cropduster” och sprutflygningsföretag - Curless Flying Service.- Farm Air Inc i Astoria, Illinios. Vi blev bjudna på den bästa lunchen hittills, imponerande mängder med grillat av alla det slag och ortens grönsaker samt bakad potatis och efterrätt! 

Gott om god mat hos Curless

Sedan var det både lantbrukspress och olika företag på den aktiva orten som informerade om sina verksamheter. Bl.a berättades om platsens historia att man funnit i det man först trodde var naturliga kullar, den största nästan 1 ha stor, en begravningsplats för indianer. Vi fick höra om poeter och andra viktiga personer som betytt och betyder mycket för trakten. En journalist vi fick möta var själv också farmare och berättade om sin produktionen samt om att de driver tidningen ”Praire Farmer” som startades redan 1874 av släkten, samt 17 andra tidskrifter . Det driver också världens största lantbruksmässa med 200 000 besökare. Hon själv brann för att informera folk från storstäder om matproduktion. Bl.a så jobbade man med mödrar från Chicago

En hortorådgivare från universitetet berättade också om vad och hur man jobbar med inom rådgivning. Bl.a. så jobbar två inom 4H med projekt runt näringslära som var riktat mot fattigare familjer. Vi fick också berättat för oss vad som odlas mest här, majs, soja och gröna bönor och om djurproduktionen i Illinois och hur stora skördar som tas. Bevattning krävs då årsnederbörden bara är ca 100 mm men i år har rekordskördar tagits efter en sval och lång säsong på både majs och sojabönor. Tyvärr har då priserna fallit som en följd av detta. Intressant var att höra att matjordsdjupet är dryga 30 cm och att man har 1500 olika jordtyper!

Representant från Early Seasoning Soursing, Del Monte, berättade om kontrakterade odlingar av gröna ärter, bönor samt sötmajs (till konserver) samt lokalrepresentanten för Weaver popcornfabrik berättade att de har 30 % av världens popcorntillverkning (ca 160 000 ha) med kontrakterade odlare med en speciell popcornmajs, belägna i 9 olika stater samt i Argentina.

Längst fram motorn, i mitten tanken för gödning, frö eller sprutvätska

Till sist så berättade Curless Flying Service själva om sitt arbete med flyguppdag  med sex olika flygmaskiner eller Airtractors som de också kallas. GPS är viktigt verktyg idag för navigering och att kunna skriva ut kartor till kunder hur man behandlat och som dokumentation. Här jobbar man med IPM, legosår täck- och fånggrödor och betesmarker,(tillhandahåller också fröer) bekämpar bränder samt sprutar växtskydd m.m. Höjdpunkten kom till sist när vi fick gå ut och se uppvisningen av flygkonst i den högre skolan, då en pilot demonstrerade hur man sprider fånggrödefrö från flygmaskin. Imponerande skicklig pilot!

Planet fylls med fånggrödefrö

Start

Söndag 26 oktober

Saint Louis

Hela dagen har ägnats åt staden Saint Louis i delstaten Missouri. Staden ligger längst med floden Mississippi strax söder om den punkt där bifloden Missouri flyter samman med huvudfloden.
På förmiddagen besökte vi Gateway Arch, USAs högsta monument, designat av den finsk-amerikanske arkitekten Eero Saarinen. Gateway Arch symboliserar St. Louis roll som port västerut. 192 meter högt, 192 meter brett och 17 246 ton tungt. Grunden göts 1962 och stod klart 1965. Inuti monumentet finns ett specialdesignat bergbaneliknande hissystem med vilket man kan ta sig upp till toppen där det finns en utsiktsplats. Genom 32 små fönster kan man se över Mississippifloden, Södra Illinois och Saint Louis. En och annan våghalsig vågade sig upp i toppen. Här fanns också ett museum som på ett mycket levande sätt med bland annat bruksföremål från förr, beskrev landets fängslande historia.

The Arch - porten tillWestern

   Uppe i bågen

Utsikt från The Arch

Sadel

Solen har skinit på oss hela dagen. Det är 25 grader vilket är ovanligt varmt för årstiden, i november väntas snö. Perfekt väder för en båttur på Mississippi! Under turen passerade vi under Eads Bridge, den första större stålbron i världen. Under färden mötte vi stora pråmar. Så här års är de norrgående pråmarna lastade med vägsalt och de södergående med spannmål.

Ett soligt deck

Imorgon bär det av mot Bloomington i Illinois. På vägen gör vi två stopp, mer om det imorgon!

Lördag 25 oktober

Två stora och en liten

Idag har vi rest från storstaden Kansas City till storstaden St Louis. Resan gick helt genom staten Missouri, känd som "show me" staten. Tydligen behöver man se något för att tro på det i den här delstaten. Vi har nu lämnat de stora vidderna på prärien,men fälten är fortfarande stora även om landskapet varierar mera nu och böljar mera.

 Hannibal

 Halloween är nära

 Översvämningsvall

Vi stannade i Mark Twains stad Hannibal och åt lunch och tittade på Mississippi. Stora vallar mot översvämningar skyddar staden. Det verkar nästan behövas hemma också, vi får rapporter om mycket regn hemma. Trots det njuter vi av god värme och en strålande sol.

Bro mot St Louis

På sen eftermiddag kom vi fram till St Louis, checkade in på hotellet och fick sedan en rundtur på bryggeriet Anhauser Busch innan var och en hittade ett middagsställe som passade dem.

               Imponerande hall i bryggeriet

Stall för Clydesdale-hästarna

Fredag 24 oktober

Genom Kansas

Idag har vi besökt ett familjeföretag, Polanski seed, som förser stora delar av Kansas med höstveteutsäde. Delägaren Adam Polanski var vår guide.Ungefär en två tredjedelar odlas på egna marker och resten odlas hos kontrakterade odlare. Den gamla anläggningen från 60-talet för rensning, betning och paketering har blivit för liten och man bygger nu en ny och toppmodern anläggning. Den gamla anläggningen sorterar kärnorna efter storlek redan i en första vända, sedan rensas partiet och behandlas med insektsmedel mot lagerskadeinsekter innan det läggs i lager. Torkning behövs inte, det är tillräckligt torrt direkt från fältet. Innan förpackning i 22,7 kg påsar, 800 kg säck eller container betas 75 % av utsädet med svamp- och insektsmedel. Insektsmedel ska även ta löss som sprider viussjukdomar. 

Man rensar ca 2700 ton i denna anläggning och har en period på ca 6 veckor mellan skörd och sådd. Man legorensar också för lantbrukare i trakten. Det är tillåtet att spara utsäde för egen förbrukning och i området trodde vår värd att ca 50 % tog eget utsäde idag mot ca 90 % för 10 år sedan. Kvaliteten på certifierat utsäde och det minskade egna jobbet har ökat andelen certifierat utsäde.Polanskis saluför ca 8 -10 sorters höstvete. I den nya anläggningen kommer man att kunna rensa 30 ton i timmen och man kommer att ha optisk läsning av alla enskilda korn för sorteringen.

Efter titt på bygget av den nya anläggningen tittade vi på Polanskis egna testrutor med majs och sorghum. Nu fick vi äntligen se närmare på det mystiska sorghumet.

Sorghum, eller durra, var den dominerande grödan förut i Kansas, men medan majssorterna blivit allt bättre så har sorgumet fått ge plats för majsen. Adam tyckte ändå att sorghum var bra. Det tål torkan bättre än majsen och har en högre lägstanivå på skörden. Just nu börjar den bli tröskmogen och vi såg flera tröskade fält senare på dagen. Sorghum är ett gräs och sås på våren. Det finns inga Round-up-readysorter av sorghum och därför anses den lite svårare att odla. Eftersom det inte finns några GMO-sorter av sorghum är det en bättre marknad, sade Adam. Annars var han försiktig med att ta ställning för eller emot GMO. Han konstaterade att när de stora firmorna tävlar mot varandra så utvecklas grödan (majsen än så länge) till det bättre mycket fortare.

Efter besöket vände vi österut och åkte längs sträckan för Ponnyexpressen. 

Vi stannade och åt hamburgerlunch i en typisk stad och fortsatte sedan till Kansas City, som ligger i Missouri. Vägen var lång och rak, men landskapet böljande.

Det böljande landskapet innebär erosionsproblem om man odlar. Här var mycket av markerna beten, men på fälten var det vanligt med upplagda åsar längs höjdkurvorna som stoppar upp kraftigt regn.

I Kansas City letade vi reda på American Royal, som är en utställningshall på det gamla slakthusområdet och tittade på utställningsdjuren och krämarna runt dem. Det var svårt att höra något i den stora djurhallen för alla hade stora fläktar riktade för att svalka sina djur. 

Det är ovanligt varmt för årstiden här. Inte på 40 år har det varit så varmt i oktober, men vi njuter av ganska fuktiga 22-23 grader och sol som ger lite färg.

På väg mot hotellet besökte vi en stor matvarubutik och alla köpte av det de behövde eller var sugna på, efter att ha inspekterat utbudet. Middag på restaurang Hereford, som ironiskt nog serverade anguskött - men det var gott ändå. Hur det gick för Kansas Citys stolthet Royals i en av finalerna i världsmästerskapen vet vi inte, men det blir flera matcher innan det är avgjort.

Torsdag 23 oktober

Genom ingenting och ut på prärien

Igår kväll anlände vi sent till Omaha i Nebraska.  Så sent att middagen hade fått klras av på vägen dit, men det visade sig vara en bra omplanering. På vår utmärkte busschaufför Ricks rekommendation åt vi på Machine Shed  (maskinhallen) ett farminspirerat ställe med rustik och vällagad mat serverat som hemma i karotter på bordet av servitörer klädda i snickarhänglsebyxor och keps. Några fyndade i butiken efter maten.

Den här dagen började med en förmiddags lång resa västerut mot prärien. Landskapet blev plattare, men avbröts ibland av floddalgången för floden Platte – känd från cowboyfilmer. Vägen vi åkte på är egentligen den som vagnarna västerut tog för drygt 150 år sedan när western ”vanns”.  Överallt majs, som vanligt. Igår kväll och natt kom ett ordentlig och välkommen regn som tillfälligt har stoppat upp majströskningen, som annars är i full gång där vi hittills åkt. Sojabönorna är till största delen tröskade. Ju längre västerut vi åkt desto kortare har majsen blivit. Vi tror att kortare majs är fördelaktigare ju torrare klimatet blir.

Vi körde genom ett hörn av Nebraska som beskrevs av busschauffören som att ingenting finns där – "Who wants to go to Nebraska - there´s nothing there". Någon finns i alla fall, t ex en hemlig militärbas varifrån man styr militärens flygplan och det finns en helt del jordbruk. På dagens resa har vi sett mycket flera centerpivå-bevattningar än tidigare. Nu finns de på nästan varje fält, tidigare var de nästan sällsynta. Strax efter vi rest över gränsen in till Kansas kom vi till målet för dagen, den lilla staden Courtland. Här har de rötter från Skandinavien, Storgatan här såg precis ut som den gör i vilda västernfilmerna, fast det är pickuper som står längs trottoaren  - inte hästar.Här nedanför Pinky's bar.

Efter en sopplunch i den kombinerade konsthallen/möteslokalen fortsatte vi mot vårt besök på en plats där man hade både feed-lots och en etanolfabrik. Etanolfabriken var den minsta i landet och var byggd av 25 investerare/delägare. Den var 6 år gammal och har börjat betala tillbaka till sina investerare och dessutom börjat ge avkastning form av en del av nettovinsten går tillbaka till ägarna. Fabriken är mycket lokal och rådvarorna kommer från ett litet område runt omkring - ca 4-5 mil och biprodukterna går tillbaka till ungefär samma område.Ungefär 12 lastbilar går med majs och sorghum går in i fabriken och lika mycket går ut som drank. De som levererar till fabriken har möjlighet att köpa tillbaka drank till 85-90 % av priset för majsen. De som har nötkreatur köper gärna tillbaka dranken som foder. En av delägarna i etanolfabriken ägde feedloten bredvid. Bredvid fabriken fanns ett järnvägsstickspår. Man fick fullt täckande bidrag för att bygga den, men spåret har aldrig använts.

Intill etanolfabriken ligger en feed-lot för 26000 djur. Här slutgöder man nöt. Det här området har många naturliga förutsättningar för slutgödning. Det finns betesdjur som utnyttjar de naturliga betesmarkerna som ligger i lite mera backiga och steniga markerna, det finns mycket foder i form av lusern och majs och det finns vatten i floden. De kommer hit som 320-350 kg i genomsnitt och stannar 120 -200 dagar tills de väger ca 600-650 kg. Ett eget datorprogram håller reda på hela utfodringen, där det går fyra lastbilar och utfodrar varje fålla tre gånger per dag. Djuren hålls i fållor på 90 djur och de är indelade för att vara så likstora som möjligt och varje fålla har sin planerade utfodring i 14 olika mixer. I mixen finns drank, lusernensilage, havreensilage, majskolvsensilage och lusernhö. Ensilagestackarna ligger lite längre bort och man fyller på lagret vid foderblandarstationen ungefär en gång i veckan. Lusernhöet köps i balar och rivs sönder och läggs i lagret.  Hela lagret var under bar himmel. Till mixen tillsätts mineraler, mediciner och blodförtunnande medel. Det blodförtunnande medlet är kanel! Kvigor får dessutom hormoner för att inte komma i brunst och alla djur som inte är ekologiska får en kapsel med tillväxthormon inplanterad i örat. 

Djuren kan ägas av uppfödarna och kommer dit efter att ha betat på födelsegården. Djurägaren betalar då för uppfödningen per dag. De bästa djuren brukar ägas av sina uppfödare. De inte fullt så bra djuren har sålts av uppfödare innan slutgödning och ägs antingen av investerare eller av feed-lotsens ägare. Det är dock en strävan för feed-lotens ägare att inte behöva ligga ute mer pengar i form av djurkapital. När djuren är slutgödda säljs de till den slakterirepresentant som erbjuder bäst pris. Man betalar för levande vikt. Varje vecka kommer representanter från något av fyra olika slakteriföretag och köper djur.  Efter överenskommet pris hämtas djuren veckan därpå. Gödseln i fållorna skrapas av tre gånger om året och lagras ett år så det torkas och sprids sedan med tallriksspridare. Regnvatten och gödselvatten samlas i dammar och tillsätts i bevattningsvattnet. När fållorna är renskrapade lagas de och jämnas ut med ny lerjord. Priset på kött har gått upp under senare år och man förväntar sig fortsatt uppgång i nästkommande 9 år.

Här blir det aldrig så kallt under vintern att djur dör, däremot kan man behöva ge djuren flera drickplatser och också spraya vatten över dem om det blir varmt eftersom värmen här kan komma upp i 37-40 grader och det är en mycket fuktig värme.

Efter besöket på feedloten och etanolfabriken åkte vi till stans lilla museum och tittade på allehanda gamla ting. Nattens hotell blir ett mera klassiskt motel med spelande syrsor i den ljumma natten.

Ovanför en bild från samhället Scandia.

Onsdag 22 oktober

Gröna traktorer och gula fält

John Deeres motorfabrik

Idag har vi efter mycket om och men fått besöka John Deeres nästan 9 ha stora motorfabrik i Waterloo, Iowa. Fabriken firade 2010 sitt 35 årsjubileum men JD har sitt ursprung från1837 då smeden John Deere lyckats lösa ett stort problem för lantbrukarna, plogen blev uppfunnen. På motorfabriken i Waterloo arbetar idag 500 anställda och är den enda fabriken i världen som tillverkar 9 L samt 13,5 L motorer . Dessa motorer används både till traktorer, i 7 och 8 samt 9000 -serien, tröskor, elverk, marint ändamål, anläggningsmaskiner och till brandbilar och målas därför i 6 olika kulörer. Råämnesblocken gjuts först i Mexiko innan arbetet tar vid i Waterloo.Tillverkningen har effektiviseras och miljöanpassats stegvis. Exempelvis behövs bara 2 personer vid monteringen av lagerbockar mot 14 förut. Det finns  bl a.17 robotar för bearbetning av motorblocken. Återvinning sker också av kylvätskor. m.m. och motorerna har numera låga utsläpp och personalen fått bättre arbetsmiljö och mindre tunga lyft. All data på motordelarna lagras via streckod för spårabarhet och kontroll. År 2000 passerade man 5 milj tillverkade motorer.

Under visningen i fabriken fick vi åka runt i små tåg -  det är inte ofta man får röra på benen i det här landet. En annorlunda detalj i besöket var att personalens rastrum, som var placerade mitt i fabriken, också fungerade som tornadoskydd. 

Gårdsbesök hos farmare

Vi åkte vidare från Waterloo till en farmare utanför Story City. Ett mycket intressant gårdsbesök där en statlig rådgivare från universitetet i Iowa mötte upp. Rådgivaren berättade att rådgivning här är gratis för farmarna men andra som t.ex. är återförsäljare av förnödenheter får betala för sin rådgivning. Han jobbade på ca 10% av Iowas farmer och hann inte träffa alla utan mycket är telefonråd. Man försöker jobba med att minska höstspridning av det så vanligt myllade flytande ASN 32 samt att gårdar med djurproduktion skall ta jordprover med fosfor, kalium samt pH varannat år. Det finns faktiskt 15 ggr mer grisar än människor och farmerna ökar hela tiden för att få större spridningsareal.

Den farm vi besökte har ca. 4000 acres (1600 ha), och odlar huvudsakligen majs till kalkonfoder och till avsalu (till foderfabriken eller Etanolproduktion) samt på ca ¼ av arealen odlas soja för utsädesproduktion. Han uppgav själv att de knappt har en växtföljd tack vare de mycket bra priser på soja och majs! På gården föds det också upp ca 300 000 kalkoner om året.

Skörden är ovanligt sen (18 dagar senare än normalt) och vädret har varit kallt under säsongen vilket gör att man fortfarande har kvar majs att tröska. Det bekymrade farmaren inte så mycket, som att han måste hinna med täckdikning med egen dikesplog, samt hinna kultivera grunt ned den torra kalkongödseln innan vintern. Dikningen läggs numera på ca 10-12 m avstånd mot förut ca 27,5 m och läggs på ca 75 cm djup och det är grundare än förr. Bättre för vattenhushållningen och påstått bättre för att minska kväveförlusterna.

På de flesta gårdar så praktiserar kultivering på hösten. Vår farmare Mike kultiverade bara i smala  cm avstånd sk strip tillage p.g.a erosionsrisken och bearbetar alltså bara i raden där grödan växt. På våren bearbetas fältet lite grundare innan sådd och kompletteras med kalium samt flytande kväve. Vanligt annars är ju att många farmare kör flytande kväve samt typ PK på hösten också, vilket rådgivningen försöker minska på. Mike ogräsbekämpade efter sådd och efter uppkomst, även det något som rådgivningen uppmuntrade. Det är annars inte ovanligt med jordherbicid som bearbetas in före sådd. På frågan om vilken skadegörare som var värsta svarade Mike att det inte är insekter m.m utan vinderosion under juli månad, med barblåsta rötter och risk för liggsäd i majsen m.m.