Torsdag 23 oktober

Genom ingenting och ut på prärien

Igår kväll anlände vi sent till Omaha i Nebraska.  Så sent att middagen hade fått klras av på vägen dit, men det visade sig vara en bra omplanering. På vår utmärkte busschaufför Ricks rekommendation åt vi på Machine Shed  (maskinhallen) ett farminspirerat ställe med rustik och vällagad mat serverat som hemma i karotter på bordet av servitörer klädda i snickarhänglsebyxor och keps. Några fyndade i butiken efter maten.

Den här dagen började med en förmiddags lång resa västerut mot prärien. Landskapet blev plattare, men avbröts ibland av floddalgången för floden Platte – känd från cowboyfilmer. Vägen vi åkte på är egentligen den som vagnarna västerut tog för drygt 150 år sedan när western ”vanns”.  Överallt majs, som vanligt. Igår kväll och natt kom ett ordentlig och välkommen regn som tillfälligt har stoppat upp majströskningen, som annars är i full gång där vi hittills åkt. Sojabönorna är till största delen tröskade. Ju längre västerut vi åkt desto kortare har majsen blivit. Vi tror att kortare majs är fördelaktigare ju torrare klimatet blir.

Vi körde genom ett hörn av Nebraska som beskrevs av busschauffören som att ingenting finns där – "Who wants to go to Nebraska - there´s nothing there". Någon finns i alla fall, t ex en hemlig militärbas varifrån man styr militärens flygplan och det finns en helt del jordbruk. På dagens resa har vi sett mycket flera centerpivå-bevattningar än tidigare. Nu finns de på nästan varje fält, tidigare var de nästan sällsynta. Strax efter vi rest över gränsen in till Kansas kom vi till målet för dagen, den lilla staden Courtland. Här har de rötter från Skandinavien, Storgatan här såg precis ut som den gör i vilda västernfilmerna, fast det är pickuper som står längs trottoaren  - inte hästar.Här nedanför Pinky's bar.

Efter en sopplunch i den kombinerade konsthallen/möteslokalen fortsatte vi mot vårt besök på en plats där man hade både feed-lots och en etanolfabrik. Etanolfabriken var den minsta i landet och var byggd av 25 investerare/delägare. Den var 6 år gammal och har börjat betala tillbaka till sina investerare och dessutom börjat ge avkastning form av en del av nettovinsten går tillbaka till ägarna. Fabriken är mycket lokal och rådvarorna kommer från ett litet område runt omkring - ca 4-5 mil och biprodukterna går tillbaka till ungefär samma område.Ungefär 12 lastbilar går med majs och sorghum går in i fabriken och lika mycket går ut som drank. De som levererar till fabriken har möjlighet att köpa tillbaka drank till 85-90 % av priset för majsen. De som har nötkreatur köper gärna tillbaka dranken som foder. En av delägarna i etanolfabriken ägde feedloten bredvid. Bredvid fabriken fanns ett järnvägsstickspår. Man fick fullt täckande bidrag för att bygga den, men spåret har aldrig använts.

Intill etanolfabriken ligger en feed-lot för 26000 djur. Här slutgöder man nöt. Det här området har många naturliga förutsättningar för slutgödning. Det finns betesdjur som utnyttjar de naturliga betesmarkerna som ligger i lite mera backiga och steniga markerna, det finns mycket foder i form av lusern och majs och det finns vatten i floden. De kommer hit som 320-350 kg i genomsnitt och stannar 120 -200 dagar tills de väger ca 600-650 kg. Ett eget datorprogram håller reda på hela utfodringen, där det går fyra lastbilar och utfodrar varje fålla tre gånger per dag. Djuren hålls i fållor på 90 djur och de är indelade för att vara så likstora som möjligt och varje fålla har sin planerade utfodring i 14 olika mixer. I mixen finns drank, lusernensilage, havreensilage, majskolvsensilage och lusernhö. Ensilagestackarna ligger lite längre bort och man fyller på lagret vid foderblandarstationen ungefär en gång i veckan. Lusernhöet köps i balar och rivs sönder och läggs i lagret.  Hela lagret var under bar himmel. Till mixen tillsätts mineraler, mediciner och blodförtunnande medel. Det blodförtunnande medlet är kanel! Kvigor får dessutom hormoner för att inte komma i brunst och alla djur som inte är ekologiska får en kapsel med tillväxthormon inplanterad i örat. 

Djuren kan ägas av uppfödarna och kommer dit efter att ha betat på födelsegården. Djurägaren betalar då för uppfödningen per dag. De bästa djuren brukar ägas av sina uppfödare. De inte fullt så bra djuren har sålts av uppfödare innan slutgödning och ägs antingen av investerare eller av feed-lotsens ägare. Det är dock en strävan för feed-lotens ägare att inte behöva ligga ute mer pengar i form av djurkapital. När djuren är slutgödda säljs de till den slakterirepresentant som erbjuder bäst pris. Man betalar för levande vikt. Varje vecka kommer representanter från något av fyra olika slakteriföretag och köper djur.  Efter överenskommet pris hämtas djuren veckan därpå. Gödseln i fållorna skrapas av tre gånger om året och lagras ett år så det torkas och sprids sedan med tallriksspridare. Regnvatten och gödselvatten samlas i dammar och tillsätts i bevattningsvattnet. När fållorna är renskrapade lagas de och jämnas ut med ny lerjord. Priset på kött har gått upp under senare år och man förväntar sig fortsatt uppgång i nästkommande 9 år.

Här blir det aldrig så kallt under vintern att djur dör, däremot kan man behöva ge djuren flera drickplatser och också spraya vatten över dem om det blir varmt eftersom värmen här kan komma upp i 37-40 grader och det är en mycket fuktig värme.

Efter besöket på feedloten och etanolfabriken åkte vi till stans lilla museum och tittade på allehanda gamla ting. Nattens hotell blir ett mera klassiskt motel med spelande syrsor i den ljumma natten.

Ovanför en bild från samhället Scandia.